Hemma till kvällen och dags att skriva dag 3 av 100. Trångt i soffan med Macen i famnen och hunden tätt intill.
(Edit lördag: Jag somnade ifrån bloggandet mitt i och därför kommer dag 3 in först 4/3 - så kan det gå)
Det är 300 kilometer mellan den ytterdörr vi stängde och larmade idag - igen - och det höghushem där vi bjöd våra barn på Yakiniku från Panda Express i Heron City.
Det mentala avståndet går inte att mäta med något normalt mått. Heron var ett ställe vi inte ens hade en tanke på att besöka på "den gamla tiden" då vi besökte Kungens Kurva för att gå på IKEA och Zetas, ibland handla på Kvantum, Silvan Bygg, El-Giganten eller Skärholmens loppis och Ö&B (på den tiden Överskottslagret) och ASKO. I början av det ideliga fram-och- tillbaka-30-milaresandet, svängde vi på ren impuls, en söndag, på hemväg bort från stan, in till detdär Heron City, som vi snobbigt näsrynkande, beskärmat oss över, i alla år. Under åren på den västsvenska vischan blev Heron, från den dagen, en del av vårt liv. Så befriande mångkulturellt, så underbart anonymt och kravlöst, smockat och myllrande, med familjer som samlades i klungor, runt borden mitt på torget, mellan alla de olika matställena. Espressobar och tacobar, sushi-thai-wok och Pizza Hut, grekiska kolgrillen, indiska köket, Panda Express, Libanesiska köket, Donken och i egna lokaler svensk buffé-restaurang, O'Learys, spelhall, bowling, Thai-buffé och allra högst upp Filmstaden.
Många söndagseftermiddagar tankade vi magarna mätta av spännande, romantiskt storstadsmässig snabbmat (förvisso, jomänvisst) och vi fick, som dessert, med oss minnet av att allt i vårt liv inte är småstad och inskränkthet. Ibland gick vi på bio före maten. På hemväg tillbaka till stan till veckoslutena i vår lilla övernattningslägenhet i Bandhagen, tog vi alltid med oss mat från fina sushibaren i vårt lilla centrum. Det var fyra märkliga och definierande år, som vi gärna hade sluppit ... men som vi tror att vi inte hade kunnat vara utan. Fyra år av total kärlek till vår hemstad, Stockholm, men också hatkärlek, för att vi inte kunde få hjälp, att bemästra vår nya livssituation, med ett hyperaktivt gränslöst barn.
När vi tog ut bilen ur garaget igår och åkte till "Elins Esplanad", det köpcentrum i utkanten av Skövde, där vi brukade handla, slog den fuktiga vischdoften emot mig och jag kände av den stressfrihet, som också härskade där, både i trädgården och inne i det stora huset - nu så tomt, att jag i flera rum kan måla upp en inredning, helt olik den vi hade "på vår tid". Tacksamhet över att hjälp, som Stockholm inte hade att erbjuda, hösten 2006, faktiskt gick att få där "mitt i ingenstans".
En liten kommun av Nykarlebys storlek, kan vara alldeles underbar. För den som har sitt livsdanande sammanhang och sina rötter där. Sitt livs årstider och sina högtider, delade med släkt och vänner, år ut och år in, sina födda och sina döda, sina stilla vintrar med skidspår över mon och sina hektiska turistsomrar, med segebåtsarmador och sina eviga "vi" och sina evinnerliga "våra invandrare".
För oss utbölingar - inte lika underbart.
Men livsviktigt var det, att göra något drastiskt, av en låst livssituation hemma i Stockholm, när vi (mer eller mindre) flydde från vårt hus, i det allt mera fashionabla och till oigenkännlighet utbyggda och lyxrenoverade området, som en gång hade byggts av socialdemokratin och de skötsamma arbetarna.
De, som "byggde landet" och som, på helger och kvällar och nätter, tog cykeln ut från spisrum och trångboddhet på Södermalm, till den stora byggplats, som en dag skulle bli deras kära hembygd, en uppvuxen, levande och frodig trädgårdsstad. Med sina egna händer och i samarbete med blivande grannar, byggde de sina små egnahem med trädgård (cirka 500 kvadratmeter) för självhushåll, på en före detta sankåker, söder om Söder. Älskade trädgårdar med fruktträd och syrenbersåer och minutiöst lika klippta hagtornshäckar och rader av intensivt mörkrosa, tätblommande rosenhagtorn vid grinden. Den sociala kontrollen var hård. Gatubilden enhetlig. Valet av färg på husen, strängt avgränsat.
Bilden av kravet på skötsamhet stiger fram, självklar, nästan självlysande, ur Trädgårdsstadsföreningens och Hembygdsföreningens jubileumsskrifter. Gamla invånare, i den pastorala idyllen söderom staden, berättade om sådant som inspektionsrundor, då häckarna mättes och krav ställdes på prudentlig klippning - samma bredd, samma höjd, samma form - och ogräsbekämpning. På femtiotalet började en stillsam medelklassifiering krypa in, i och under, de små stugorna med de intensivodlade självhushållsträdgårdarna - inte mycket större än kolonilotterna i Tanto och Eriksdal.
Mina bekanta, som var infödda i skiftet mellan 1930 och 1940-talen, hade bott på olika adresser i området, närapå hela livet. För min inre syn ser jag, att deras mammor åkte in till Södra BB för att föda dem (på våren när snödroppar och vintergäck, kanske scillamattor, stack upp i trädgårdarna och röken från lövbränningstunnorna sökte sig mot skyn och spred sig runt husen).
I tidigaste vuxenåldern och vid tiden då de gifte sig och bildade familj, bodde de - och deras jämnåriga - "på hyra", omodernt eller halvmodernt, ofta trångt, någonstans i den premiljonprogramsområdesstaden Stockholm, som snart, på tio rekordår, skulle inringas av sovstäder, som byggdes på höjden, på såväl slätter som höjder.
I den relativa förskingringen bodde mina gamla grannar och kanske också andra, av SMÅA-husens barn, tills de antingen ärvde ett hus från mor- eller farföräldrarna eller föräldrarna eller fick råd att köpa sitt eget lilla hemhus med tomträtt. "På min tid" i ett hus som de byggt ut, med ett rum i ett plan med källare under, in mot trädgården. Sådana var reglerna för utbyggnad i den första utbyggnadsfasen - idag verkar vad som helst gå an. De hade far- eller morföräldrar och föräldrar, som varit med under pionjäråren och som byggt sina SMÅA-hus
http://www.smaa.se/globalassets/det-har-ar-smaa-bilder/smaa-historia-1927-till-2015.pdf
åren före 1931 - då de sista husen stod klara (vårt var ett av de allra sista, i vårt område, byggt samma år som mina föräldrar föddes i Österbotten). I källaren under utbyggnaden hade grannarna, helt i tidens anda, planerat att ha gillestuga. Den planen förvandlades snabbt till något annat. I åratal - medan deras egna barn var små - fungerade deras nya, varma källare som samlingslokal, för områdets ungar och ungdomar. Som jag tolkade det, hölls där också de lokala socialdemokraternas möten. Ur deras och andra pionjärers minnen, växte en bild fram, av ett strävsamt samhälle - helt i takt med rekordårens och Ronny Ambjörnssons bild av den skötsamme arbetaren (och hans hemmafru) - på gott och ont.
Under våra 16 år i vårt Idyllien och Klorofyllien, såg vi de allra sista pionjärerna dö eller flytta till vårdhem eller Trädskoleområdet intill Globen. In vällde en ny generation penningstarka hipsters, kändisar och kulturarbetare, från Södermalm...
Med viss lite road ironi ser jag idag, näranog, samma typ av inflyttning i vår nuvarande bostadsrättsförening. Priserna stiger och hipsterifieringen går snabbt, där allt det gemensamma på 1990-talet byggdes i något av samma anda, som en gång de tidiga SMÅA-områdena. Den nya tidens gemenskapsskapande handlade här, inte om att fly trångboddhet och smuts utan om att bo bekvämt, rädda miljön och bygga ekologiskt. Den sociala kontrollen runt våra odlingslotter på gården och gemensamma rabatter och buskar och häckar - var mera barn än barnbarn - till inspektionsrundorna, de tidiga åren i vår gamla hembygd. Inte heller idag är vi anonyma här. Idag har vi facebook.
När vi köpte vårt gamla hus våren 1990, blommade vårt största körsbärsträd och när jag - nästan dagligen - i väntan på att få flytta in, körde ett varv runt kvarteret, såg jag framför mig något, som inte så otroligt mycket skiljde sig från pionjärårens dröm om självhushåll, inte var min framtidsdröm då heller så fasligt långt från pionjärernas (vi hade haft kolonilott på två olika ställen i Huddinge, där vi bott ganska länge. Under äppelträden skulle det sittas och samtalas, pratas, debatteras ... Folkbildningen skulle rädda världen - med mig som en av räddarna - och mitt hem skulle inte vara min borg, utan öppet för allt från fester till politiska möten och arbete hemifrån. Vi skulle ha två kontorsrum och ett sovrum under snedtaket, på övervåningen. Alltid när jag hade något i stil med ärende med bil till stan, i väntan på att få överta nycklarna, svängde jag ett varv eller två runt vårt blivande hemkvarter. När det drog ut på tiden, fick vi lov av de tidigare ägarna, att vara där och göra i ordning en odlingshörna. Vi satte mandelpotatis, och sådde något annat (som jag har glömt), flera veckor innan vi till slut fick flytta in till midsommaren, då minst en tredjedel av gräsmattan, var som en smärre äng av hög och brinnande röd, jättevallmo.
Vi var en familj bestående av en man och en kvinna och en katt i huset, i sex år. De följande sex åren var vi en familj med ett barn. När vi blev fyra i familjen förändrades allt, hela livet blev ett enda desperat kaos, under åren 2005 och 2006, hemma i Stockholm.
Nu är vi trångbodda, tre vuxna, en halvvuxen och en bortskämd tax.
Livet har aldrig tagit sig långt bort från kaos, när gammalt kaos viker undan kommer ett nytt fram bakom hörnet.
Men vi lever, vi lever, så enkelt och sant (tänkte lägga in låten med Py Bäckman men lyckas just nu inte) och visst är det ju så att "Kaos är granne med Gud"?
Ikväll ska vi till Folkoperan och se Förklädd Gud.