”Man ska inte gå i flock, inte ens med ord.” Dag 4

Ett av de motton som följt mig i 25 år eller mera 

Undrar om Ingemar Unge ens kommer ihåg det han sa, på en föreläsning, på en av de kurser jag gick på Poppius i början av 1990-talet.

För att vara en person som tillbringat en försvarlig del av livet i demonstrationer, intresseorganisationer och politiska rörelser, kan det tyckas vara en ganska kokett livsmaxim.

Må så vara.  

Idag känns det ännu mera tvingande, än någonsin under min livstid, att inte falla in i någon som helst tvingande åsiktskör. Det finns så ogripbart stora hot mot mänskligheten idag och det är för lätt att sälla sig till en eller flera av de motkörer, som försöker föra fram sanningen, i en tid då de ”alternativa sanningarna” - alltså lögnen - tar allt större, eller åtminstone mera ogenerat och öppet, utrymme i våra medier och vårt medvetande.

Det är söndag och långsam matlagning och tid att tänka medan den nyvässade kniven jobbar med att skära kött och grönsaker och mortla kryddor, till en doftande och mustig gryta.  Dagen har präglats av rå snålblåst och endast bleka glimtar av sol genom de tunga grå molnen.  Inte ens hundpromenaderna har blivit längre än absolut nödvändigt.

Tankar på lögn och propaganda upptar mig, mer eller mindre, dag och natt.  I den flocken, som går och betar och idisslar tweets och artiklar, är vi nog idag många ovilliga medlemmar som vill formulera våra tankar med våra egna ord och sila andras ord genom oss själva. Föreställer jag mig.

Jag kommer att tänka på Olof Lagercrantz och hans bok ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” Artiklar 1938-1993

Vådan av att ha flyttat för många gånger under de senaste åren, är att böcker hamnar på fel ställen eller blir glömda någonstans. Det verkar vara fallet med just den boken av Olof Lagercrantz.  I minnet ligger den kvar, där den låg när jag läste den, långsamt och lite dag för dag, i huset på vischan.  Den låg på shakerbordet bredvid den vita fåtöljen, intill öppna spisen. Den platsen var ett slags tankehörna, med böcker som ständigt pågick, på bordet och i en av hyllorna bakom fåtöljen.  Lite förbiblade var de böckerna och jag läste antagligen in mera i varenda en, under Ivar Lo:s devis ”läsaren skriver minst halva boken”.  Olof Lagercrantz har genom åren kunnat ”sälja” sina ord till mig i långa perioder. Hans böcker om Dante och Joseph Conrad, hans ”Min första krets” och essäsamlingen Enhörningen, har hängt med mig i i månader i taget och de har satt sina spår.

 ”Att läsa Olof Lagercrantz skänker tröst i mörka tider.” skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet och jag måste hålla med henne - även om David Lagercrantz sommarprogram lite fick mig att inse att själva personen Olof L, kanske inte var lika ”bra” på just det, som läsandet av hans ord kunnat ge mig.  

Jag är bara väldigt svag för vissa typer av omsorgsfullt valda ord, jag kan inte förklara varför de når mig - men innehållets trovärdighet måste ju ändå stämma också - som de gör i Niklas Nåsanders ord, om författaren till artikelsamlingen (alltså ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen”) som han var redaktör för:

”Noam Chomsky har någonstans sagt att vill man söka ­godheten får man gå till barn och enkla människor utan egentlig lärdom. Ju högre bildning och ju högre upp i ­samhällshierarkierna en människa befinner sig, desto ­djupare fördärvad är hon av samhällets gemensamma ­’förnuft’. Detta ’förnuft’ är inte tidlöst, utan en form av ­ideologi, vars yttersta syfte är att ge makten legitimitet. Det är ­därför så få av dem som i sin ungdom varit radikala orkar gå obrutna genom livet. Än färre är de som när de blivit gamla bryter sig loss och talar öppet om råheten och ­förljugenheten i den egna kulturen. Men exemplen finns: Bertrand ­Russell, Jean-Paul Sartre för att nu nämna ett par. Till dem hör också Olof Lagercrantz.”

Jag beställde boken i pocket från Karneval förlag och i samma veva upptäckte jag,  att förlaget har hela Barbro Lindgrens serie filosofiska, betraktelser - eller vad man nu ska kalla dem.  Jag har läst om dem och läst och hört intervjuer med henne om dem.  Haft tanken på dem i bakhuvudet sedan minst sex år.  Nu börjar det bli läge att nappa på riktigt.  
Jag nappade på idén att skriva ett blogginlägg om dagen i 100 dagar, men valde att inte stänga in mig i några gemensamma teman - även om det också kan tänkas fungera bra, ihop med min överaktiva hugskottskörtel. 

Just nu vill jag bara se vart min skrivklåda drar iväg med mig.

Jag försökte också nappa på den finlandssvenska läsutmaningen och valde ”en gul bok” för januari - som jag inte lyckades läsa. Och en upphetsande bok för februari, som jag läste och kommer att fortsätta läsa, minst ett varv till, tills jag kör igång våren, med så många Barbro Lindgrenska filosofibetraktelser, jag orkar med.  Länge har jag längtat efter att hitta en uppslukande läspassion, att fly in i.

På kö efter de böckerna lägger jag Karin Johannisson och Lena Andersson - tror jag - och mitt eget tema för året kan mycket väl bli kvinnligt. 

Hemifrån, hem och hemma Dag 3

Hemma till kvällen och dags att skriva dag 3 av 100.   Trångt i soffan med Macen i famnen och hunden tätt intill.  (Edit lördag: Jag somnade ifrån bloggandet mitt i och därför kommer dag 3 in först 4/3 - så kan det gå)

Det är 300 kilometer mellan den ytterdörr vi stängde och larmade idag - igen - och det höghushem där vi bjöd våra barn på Yakiniku från Panda Express i Heron City.

Det mentala avståndet går inte att mäta med något normalt mått.  Heron var ett ställe vi inte ens hade en tanke på att besöka på "den gamla tiden" då vi besökte Kungens Kurva för att gå på IKEA och Zetas, ibland handla på Kvantum, Silvan Bygg, El-Giganten eller Skärholmens loppis och Ö&B (på den tiden Överskottslagret) och ASKO.  I början av det ideliga fram-och- tillbaka-30-milaresandet, svängde vi på ren impuls, en söndag, på hemväg bort från stan,  in till detdär Heron City, som vi snobbigt näsrynkande, beskärmat oss över, i alla år. Under åren på den västsvenska vischan blev Heron, från den dagen, en del av vårt liv.  Så befriande mångkulturellt, så underbart anonymt och kravlöst, smockat och myllrande, med familjer som samlades i klungor, runt borden mitt på torget, mellan alla de olika matställena. Espressobar och tacobar, sushi-thai-wok och Pizza Hut, grekiska kolgrillen, indiska köket, Panda Express, Libanesiska köket, Donken och i egna lokaler svensk buffé-restaurang, O'Learys, spelhall, bowling, Thai-buffé och allra högst upp Filmstaden.

Många söndagseftermiddagar tankade vi magarna mätta av spännande, romantiskt storstadsmässig snabbmat (förvisso, jomänvisst) och vi fick, som dessert, med oss minnet av att allt i vårt liv inte är småstad och inskränkthet. Ibland gick vi på bio före maten. På hemväg tillbaka till stan till  veckoslutena i vår lilla övernattningslägenhet i Bandhagen, tog vi alltid med oss mat från fina sushibaren i vårt lilla centrum.  Det var fyra märkliga och definierande år, som vi gärna hade sluppit ... men som vi tror att vi inte hade kunnat vara utan. Fyra år av total kärlek till vår hemstad, Stockholm, men också hatkärlek, för att vi inte kunde få hjälp, att bemästra vår nya livssituation, med ett hyperaktivt gränslöst barn.

När vi tog ut bilen ur garaget igår och åkte till "Elins Esplanad",  det köpcentrum i utkanten av Skövde, där vi brukade handla, slog den fuktiga vischdoften emot mig och jag kände av den stressfrihet, som också härskade där, både i trädgården och inne i det stora huset - nu så tomt, att jag i flera rum kan måla upp en inredning, helt olik den vi hade "på vår tid". Tacksamhet över att hjälp, som Stockholm inte hade att erbjuda, hösten 2006, faktiskt gick att få där "mitt i ingenstans".

En liten kommun av Nykarlebys storlek, kan vara alldeles underbar. För den som har sitt livsdanande sammanhang och sina rötter där.  Sitt livs årstider och sina högtider, delade med släkt och vänner,  år ut och år in, sina födda och sina döda, sina stilla vintrar med skidspår över mon och sina hektiska turistsomrar, med segebåtsarmador och sina eviga "vi" och sina evinnerliga "våra invandrare".

För oss utbölingar - inte lika underbart.

Men livsviktigt var det, att göra något drastiskt, av en låst livssituation hemma i Stockholm, när vi (mer eller mindre) flydde från vårt hus, i det allt mera fashionabla och till oigenkännlighet utbyggda och lyxrenoverade området, som en gång hade byggts av socialdemokratin och de skötsamma arbetarna.
De, som "byggde landet" och som, på helger och kvällar och nätter, tog cykeln ut från spisrum och trångboddhet på Södermalm,  till den stora byggplats, som en dag skulle bli deras kära hembygd, en uppvuxen, levande och frodig trädgårdsstad.  Med sina egna händer och i samarbete med blivande grannar, byggde de sina små egnahem med trädgård (cirka 500 kvadratmeter) för självhushåll, på en före detta sankåker, söder om Söder.  Älskade trädgårdar med fruktträd och syrenbersåer och minutiöst lika klippta hagtornshäckar och rader av intensivt mörkrosa, tätblommande rosenhagtorn vid grinden.  Den sociala kontrollen var hård. Gatubilden enhetlig. Valet av färg på husen, strängt avgränsat. 

Bilden av kravet på skötsamhet stiger fram, självklar, nästan självlysande, ur Trädgårdsstadsföreningens och Hembygdsföreningens jubileumsskrifter.  Gamla invånare, i den pastorala idyllen söderom staden, berättade om sådant som inspektionsrundor,  då häckarna mättes och krav ställdes på prudentlig klippning - samma bredd, samma höjd, samma form - och ogräsbekämpning.  På femtiotalet började en stillsam medelklassifiering krypa in, i och under, de små stugorna med de intensivodlade självhushållsträdgårdarna  - inte mycket större än kolonilotterna i Tanto och Eriksdal.

Mina bekanta, som var infödda i skiftet mellan 1930 och 1940-talen, hade bott på olika adresser i området, närapå hela livet. För min inre syn ser jag, att deras mammor åkte in till Södra BB för att föda dem (på våren när snödroppar och vintergäck, kanske scillamattor, stack upp i trädgårdarna och röken från lövbränningstunnorna sökte sig mot skyn och spred sig runt husen).
I tidigaste vuxenåldern och vid tiden då de gifte sig och bildade familj, bodde de - och deras jämnåriga - "på hyra", omodernt eller halvmodernt, ofta trångt, någonstans i den premiljonprogramsområdesstaden Stockholm,  som snart, på tio rekordår, skulle inringas av sovstäder, som byggdes på höjden, på såväl slätter som höjder.

I den relativa förskingringen bodde mina gamla grannar och kanske också andra, av SMÅA-husens barn, tills de antingen ärvde ett hus från mor- eller farföräldrarna eller föräldrarna eller fick råd att köpa sitt eget lilla hemhus med tomträtt.  "På min tid" i ett hus som de byggt ut, med ett rum i ett plan med källare under, in mot trädgården. Sådana var reglerna för utbyggnad i den första utbyggnadsfasen - idag verkar vad som helst gå an. De hade far- eller morföräldrar och föräldrar, som varit med under pionjäråren och som byggt sina SMÅA-hus
http://www.smaa.se/globalassets/det-har-ar-smaa-bilder/smaa-historia-1927-till-2015.pdf
åren före 1931 - då de sista husen stod klara (vårt var ett av de allra sista, i vårt område, byggt samma år som mina föräldrar föddes i Österbotten).  I källaren under utbyggnaden hade grannarna, helt i tidens anda, planerat att ha gillestuga. Den planen förvandlades snabbt till något annat. I åratal - medan deras egna barn var små - fungerade deras nya, varma källare som samlingslokal, för områdets ungar och ungdomar. Som jag tolkade det, hölls där också de lokala socialdemokraternas möten. Ur deras och andra pionjärers minnen, växte en bild fram, av ett strävsamt samhälle - helt i takt med rekordårens och Ronny Ambjörnssons bild av den skötsamme arbetaren (och hans hemmafru) - på gott och ont.

Under våra 16 år i vårt Idyllien och Klorofyllien, såg vi de allra sista pionjärerna dö eller flytta till vårdhem eller Trädskoleområdet intill Globen.  In vällde en ny generation penningstarka hipsters, kändisar och kulturarbetare, från Södermalm...
Med viss lite road ironi ser jag idag, näranog, samma typ av inflyttning i vår nuvarande bostadsrättsförening. Priserna stiger och hipsterifieringen går snabbt, där allt det gemensamma på 1990-talet  byggdes i något av samma anda, som en gång de tidiga SMÅA-områdena. Den nya tidens gemenskapsskapande handlade här, inte om att fly trångboddhet och smuts utan om att bo bekvämt, rädda miljön och bygga ekologiskt.  Den sociala kontrollen runt våra odlingslotter på gården och gemensamma rabatter och buskar och häckar - var mera barn än barnbarn - till inspektionsrundorna,  de tidiga åren i vår gamla hembygd.  Inte heller idag är vi anonyma här. Idag har vi facebook.  

När vi köpte vårt gamla hus våren 1990, blommade vårt största körsbärsträd och när jag - nästan dagligen - i väntan på att få flytta in, körde ett varv runt kvarteret, såg jag framför mig något, som inte så otroligt mycket skiljde sig från pionjärårens dröm om självhushåll, inte var min framtidsdröm då heller så fasligt långt från pionjärernas (vi hade haft kolonilott på två olika ställen i Huddinge, där vi bott ganska länge. Under äppelträden skulle det sittas och samtalas, pratas, debatteras ... Folkbildningen skulle rädda världen - med mig som en  av räddarna - och mitt hem skulle inte vara min borg, utan öppet för allt från fester till politiska möten och arbete hemifrån.  Vi skulle ha två kontorsrum och ett sovrum under snedtaket, på övervåningen. Alltid när jag hade något i stil med ärende med bil till stan, i väntan på att få överta nycklarna, svängde jag ett varv eller två runt vårt blivande hemkvarter. När det drog ut på tiden, fick vi lov av de tidigare ägarna, att vara där och göra i ordning en odlingshörna. Vi satte mandelpotatis,  och sådde något annat (som jag har glömt), flera veckor innan vi till slut fick flytta in till midsommaren, då minst en tredjedel av gräsmattan, var som en smärre äng av hög och brinnande röd, jättevallmo.

Vi var en familj bestående av en man och en kvinna och en katt i huset, i sex år.  De följande sex åren var vi en familj med ett barn.  När vi blev fyra i familjen förändrades allt, hela livet blev ett enda desperat kaos, under åren 2005 och 2006,  hemma i Stockholm.

Nu är vi trångbodda,  tre vuxna, en halvvuxen och en bortskämd tax. 

Livet har aldrig tagit sig långt bort från kaos, när gammalt kaos viker undan kommer ett nytt fram bakom hörnet.
Men vi lever, vi lever, så enkelt och sant (tänkte lägga in låten med Py Bäckman men lyckas just nu inte) och visst är det ju så att "Kaos är granne med Gud"?

Ikväll ska vi till Folkoperan och se Förklädd Gud.

Till bords i det förgängliga Dag 2

Fynd från veckorna som gick.

I förr-förr-förra veckan, var jag i Finland, i den delen av mitt liv som genomlevs där, var tredje-fjärde vecka, sedan våren 2013.
Jag bär alltid med mig för mycket läsning, tid att läsa finns endast på resan till och från. Tiden därframme upptas, nästan dygnet runt, av plikter och ansvar. Men hoppet om att hinna läsa lite också, och inte endast på resan, det får mig att hela tiden minnas, att jag har kvar mitt eget liv och min egen familj.

I februari flög jag både dit och därifrån, med sista nattflyget.
Lång väntetid-lästid vid mellanlandningarna i Helsingfors.

En bok nästan slut men ändå med, för att påbörja den mera eftertänksamma omläsningen, med överstrykningspennan i hand. Finndjävlar. En bok som jag inte hade haft något emot att finnas med i. Den handlar om "mitt folk", om oss med rötterna i Finland, eller djupt rotade i tomma intet. "Bortom Tankar", hette bloggen jag en gång skrev, i samma ämne + en hel del annat. Hur annars?  Livet ligger där, alltid i lager på lager, av nuet och dået och drömmen om sedan... var det än levs.

Ny bok påbörjad, så smått och därför följer den också med.  Hormonbibeln. Martina Johanssons version, av ett kärt ämne, som känns som hemma och ändå som en ogenomtränglig djungel - fortfarande.

Tidning köpt på Arlanda. Time. Köpt på grund av skräckbild (Steve Bannon) och texten på första sidan, THE GREAT MANIPULATOR.
Väskan ställer jag ifrån mig när jag kommer hem, dyker in i mitt eget livs kaos, rör inte böckerna och tidningen i väskan.

Sista helgen i februari flyger jag till Helsingfors över dagen, för att träffa gamla vänner och gå på revy.
Rycker med mig resehandväskan och kastar inte ens ett öga ner i den, nästan allt från förra resan följer med och jag tänker inte på att väskan är tung.  Jag har varken padda eller MacBook med mig, så väskan är ju, för all del, lättare än vanligt.  På Arlanda plockar jag på mig ETC.  Det är söndagsmorgon och jag har åkt hemifrån på tok för tidigt - van som jag är med vardagsköerna genom stan. Hela läspaketet från förra resan ligger kvar. Jag läser ETC, från början till slut, under väntetiden. Bestämmer mig för att börja prenumerera igen. Läser om delar av artikeln om Steve Bannon i Time - ryser och fasar  och "rasar", minst lika mycket som vid första läsningen.

Böckerna rör jag inte.

Ställer ifrån mig väskan igen, när jag kommer hem.

Igår nappade jag med mig väskan igen - stoppade bara ner en trädgårdstidning, där jag hittat trädgårds- och husbilder, som lyckats sätta min planeringslust på full spruta. Cirka 300 kilometer lång blir min utläggning, med korta positiva stickrepliker från maken, om vad jag anser att vi ska bygga när vi pensionerar oss - alltså utöver de planer på solel och fiber som (faktiskt) redan befinner sig i en konkret planeringsfas och orangeri vid garaget och flytt av dotterns lilla stuga, som vi också redan kommit långt i (den teoretiska) planeringen med.

Att jag nu drömmer om framtiden igen, är ett friskhetstecken - vad som blir av och vad som blir ogjort, är fullkomligt likgiltigt.  Allt är bättre än att leva som i limbo... som jag gjort nu i drygt fem år.

Letar i väskan efter något, som jag inte hittar och i samma veva lägger jag upp hela bok- och tidningsbunten på köksbänken. Under "Finndjävlar"  skymtar jag vår senaste skadeanmälan... och känner mig så lättad över att vi - inte ännu i alla fall - stött på en endaste liten katastrof i huset...bilden arrangerar jag efteråt, plockar bort kvitton och annat skräp. 

"För mig får livet återvända, på vilket djävla vis som helst " (citat, möjligen fritt, från Björn Afzelius).

En annan liten dos katharsis, bästa Affe-style.

https://www.youtube.com/watch?v=GVnpSIY-lhQ

Tillbaka på vischan Dag 1

VARFÖR BLOGGA IGEN? JAMEN VARFÖR INTE? 
 
Tillbaka i huset på vischan, där allt började, får jag för mig att tillfälligt återuppliva ett bloggande, som sovit i åratal.

I fyra år var detta stora hus vårt hem. I mera än sex år har det nu varit allt mera övergivet, det borde ha varit sålt i fem år redan och varje år tänker vi "nu måste vi få det gjort".
Så och i år.

Kanske är jag ute och cyklar, igen en gång.

Hur det ska gå, att komma förbi de fyra-fem första trevande inläggen och återfå lusten och rutinen, vet jag ju inte. Men jag vet att jag behöver ett rum bortom facebook... tror jag nästan kanske.

Inga bloggförsök har lyckats sedan alla gamla bloggar förtvinat; alltså "Arma Dagar", "Nya arma dagar", "Bortom Tankar", mina LCHF-bloggar, fotobloggen "Mollalenas blick", min finska blogg "Alavilla mailla hallanvaara" och ja, vetnivad, utredning pågår här medan skammens rodnad stiger på kinderna. Jag vet inte hur många bloggar och bloggförsök jag lämnat orörda, i väntan på, ja... va´dååå...frågar jag mig inte.

Kanske har jag tur, vem vet, kanske händer samma sak nu, som för tio år sedan.
Då mötte jag den första bloggen.fi och drogs in i ankdammen och tillbaka in mot svenska Österbotten och Finland, åtminstone i andanom. Vintern och våren 2007 kändes det som om bloggandet räddade, om nu inte riktigt livet på mig, så i alla fall vettet. I bilen på väg, de 300 kilometrarna hemifrån Stockholm och hit till den övergivna vischan, satt jag idag och målade upp mina visioner för utbyggnaden av vårt relativt nya sommarhus, som ligger närmare Stockholm. När jag sitter här och skriver, i det stora "lantköket" som jag ritade för tio år sedan, tänker jag att det får lov att vara OK, att fortsätta drömma om en tid utan stress, i ett hus med "högt i tak och långt till väggarna".

Huset i vårt nya lantliga paradis, är inte stort men med den drömda (i bilen planerade tillbyggnaden) får vi i alla fall ett rum, som kan leva upp till mitt ideal.

Blir det inte av så blir det inte...
Blir detta en 100-dagars-blogg så blir det. Blir det inte så blir det inte...

https://www.youtube.com/watch?v=pKP4cfU28vM