I förr-förr-förra veckan, var jag i Finland, i den delen av mitt liv som genomlevs där, var tredje-fjärde vecka, sedan våren 2013.
Jag bär alltid med mig för mycket läsning, tid att läsa finns endast på resan till och från. Tiden därframme upptas, nästan dygnet runt, av plikter och ansvar. Men hoppet om att hinna läsa lite också, och inte endast på resan, det får mig att hela tiden minnas, att jag har kvar mitt eget liv och min egen familj.
I februari flög jag både dit och därifrån, med sista nattflyget.
Lång väntetid-lästid vid mellanlandningarna i Helsingfors.
En bok nästan slut men ändå med, för att påbörja den mera eftertänksamma omläsningen, med överstrykningspennan i hand. Finndjävlar. En bok som jag inte hade haft något emot att finnas med i. Den handlar om "mitt folk", om oss med rötterna i Finland, eller djupt rotade i tomma intet. "Bortom Tankar", hette bloggen jag en gång skrev, i samma ämne + en hel del annat. Hur annars? Livet ligger där, alltid i lager på lager, av nuet och dået och drömmen om sedan... var det än levs.
Ny bok påbörjad, så smått och därför följer den också med. Hormonbibeln. Martina Johanssons version, av ett kärt ämne, som känns som hemma och ändå som en ogenomtränglig djungel - fortfarande.
Tidning köpt på Arlanda. Time. Köpt på grund av skräckbild (Steve Bannon) och texten på första sidan, THE GREAT MANIPULATOR.
Väskan ställer jag ifrån mig när jag kommer hem, dyker in i mitt eget livs kaos, rör inte böckerna och tidningen i väskan.
Sista helgen i februari flyger jag till Helsingfors över dagen, för att träffa gamla vänner och gå på revy.
Rycker med mig resehandväskan och kastar inte ens ett öga ner i den, nästan allt från förra resan följer med och jag tänker inte på att väskan är tung. Jag har varken padda eller MacBook med mig, så väskan är ju, för all del, lättare än vanligt. På Arlanda plockar jag på mig ETC. Det är söndagsmorgon och jag har åkt hemifrån på tok för tidigt - van som jag är med vardagsköerna genom stan. Hela läspaketet från förra resan ligger kvar. Jag läser ETC, från början till slut, under väntetiden. Bestämmer mig för att börja prenumerera igen. Läser om delar av artikeln om Steve Bannon i Time - ryser och fasar och "rasar", minst lika mycket som vid första läsningen.
Böckerna rör jag inte.
Ställer ifrån mig väskan igen, när jag kommer hem.
Igår nappade jag med mig väskan igen - stoppade bara ner en trädgårdstidning, där jag hittat trädgårds- och husbilder, som lyckats sätta min planeringslust på full spruta. Cirka 300 kilometer lång blir min utläggning, med korta positiva stickrepliker från maken, om vad jag anser att vi ska bygga när vi pensionerar oss - alltså utöver de planer på solel och fiber som (faktiskt) redan befinner sig i en konkret planeringsfas och orangeri vid garaget och flytt av dotterns lilla stuga, som vi också redan kommit långt i (den teoretiska) planeringen med.
Att jag nu drömmer om framtiden igen, är ett friskhetstecken - vad som blir av och vad som blir ogjort, är fullkomligt likgiltigt. Allt är bättre än att leva som i limbo... som jag gjort nu i drygt fem år.
Letar i väskan efter något, som jag inte hittar och i samma veva lägger jag upp hela bok- och tidningsbunten på köksbänken. Under "Finndjävlar" skymtar jag vår senaste skadeanmälan... och känner mig så lättad över att vi - inte ännu i alla fall - stött på en endaste liten katastrof i huset...bilden arrangerar jag efteråt, plockar bort kvitton och annat skräp.
"För mig får livet återvända, på vilket djävla vis som helst " (citat, möjligen fritt, från Björn Afzelius).
En annan liten dos katharsis, bästa Affe-style.
https://www.youtube.com/watch?v=GVnpSIY-lhQ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar