”Man ska inte gå i flock, inte ens med ord.” Dag 4

Ett av de motton som följt mig i 25 år eller mera 

Undrar om Ingemar Unge ens kommer ihåg det han sa, på en föreläsning, på en av de kurser jag gick på Poppius i början av 1990-talet.

För att vara en person som tillbringat en försvarlig del av livet i demonstrationer, intresseorganisationer och politiska rörelser, kan det tyckas vara en ganska kokett livsmaxim.

Må så vara.  

Idag känns det ännu mera tvingande, än någonsin under min livstid, att inte falla in i någon som helst tvingande åsiktskör. Det finns så ogripbart stora hot mot mänskligheten idag och det är för lätt att sälla sig till en eller flera av de motkörer, som försöker föra fram sanningen, i en tid då de ”alternativa sanningarna” - alltså lögnen - tar allt större, eller åtminstone mera ogenerat och öppet, utrymme i våra medier och vårt medvetande.

Det är söndag och långsam matlagning och tid att tänka medan den nyvässade kniven jobbar med att skära kött och grönsaker och mortla kryddor, till en doftande och mustig gryta.  Dagen har präglats av rå snålblåst och endast bleka glimtar av sol genom de tunga grå molnen.  Inte ens hundpromenaderna har blivit längre än absolut nödvändigt.

Tankar på lögn och propaganda upptar mig, mer eller mindre, dag och natt.  I den flocken, som går och betar och idisslar tweets och artiklar, är vi nog idag många ovilliga medlemmar som vill formulera våra tankar med våra egna ord och sila andras ord genom oss själva. Föreställer jag mig.

Jag kommer att tänka på Olof Lagercrantz och hans bok ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” Artiklar 1938-1993

Vådan av att ha flyttat för många gånger under de senaste åren, är att böcker hamnar på fel ställen eller blir glömda någonstans. Det verkar vara fallet med just den boken av Olof Lagercrantz.  I minnet ligger den kvar, där den låg när jag läste den, långsamt och lite dag för dag, i huset på vischan.  Den låg på shakerbordet bredvid den vita fåtöljen, intill öppna spisen. Den platsen var ett slags tankehörna, med böcker som ständigt pågick, på bordet och i en av hyllorna bakom fåtöljen.  Lite förbiblade var de böckerna och jag läste antagligen in mera i varenda en, under Ivar Lo:s devis ”läsaren skriver minst halva boken”.  Olof Lagercrantz har genom åren kunnat ”sälja” sina ord till mig i långa perioder. Hans böcker om Dante och Joseph Conrad, hans ”Min första krets” och essäsamlingen Enhörningen, har hängt med mig i i månader i taget och de har satt sina spår.

 ”Att läsa Olof Lagercrantz skänker tröst i mörka tider.” skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet och jag måste hålla med henne - även om David Lagercrantz sommarprogram lite fick mig att inse att själva personen Olof L, kanske inte var lika ”bra” på just det, som läsandet av hans ord kunnat ge mig.  

Jag är bara väldigt svag för vissa typer av omsorgsfullt valda ord, jag kan inte förklara varför de når mig - men innehållets trovärdighet måste ju ändå stämma också - som de gör i Niklas Nåsanders ord, om författaren till artikelsamlingen (alltså ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen”) som han var redaktör för:

”Noam Chomsky har någonstans sagt att vill man söka ­godheten får man gå till barn och enkla människor utan egentlig lärdom. Ju högre bildning och ju högre upp i ­samhällshierarkierna en människa befinner sig, desto ­djupare fördärvad är hon av samhällets gemensamma ­’förnuft’. Detta ’förnuft’ är inte tidlöst, utan en form av ­ideologi, vars yttersta syfte är att ge makten legitimitet. Det är ­därför så få av dem som i sin ungdom varit radikala orkar gå obrutna genom livet. Än färre är de som när de blivit gamla bryter sig loss och talar öppet om råheten och ­förljugenheten i den egna kulturen. Men exemplen finns: Bertrand ­Russell, Jean-Paul Sartre för att nu nämna ett par. Till dem hör också Olof Lagercrantz.”

Jag beställde boken i pocket från Karneval förlag och i samma veva upptäckte jag,  att förlaget har hela Barbro Lindgrens serie filosofiska, betraktelser - eller vad man nu ska kalla dem.  Jag har läst om dem och läst och hört intervjuer med henne om dem.  Haft tanken på dem i bakhuvudet sedan minst sex år.  Nu börjar det bli läge att nappa på riktigt.  
Jag nappade på idén att skriva ett blogginlägg om dagen i 100 dagar, men valde att inte stänga in mig i några gemensamma teman - även om det också kan tänkas fungera bra, ihop med min överaktiva hugskottskörtel. 

Just nu vill jag bara se vart min skrivklåda drar iväg med mig.

Jag försökte också nappa på den finlandssvenska läsutmaningen och valde ”en gul bok” för januari - som jag inte lyckades läsa. Och en upphetsande bok för februari, som jag läste och kommer att fortsätta läsa, minst ett varv till, tills jag kör igång våren, med så många Barbro Lindgrenska filosofibetraktelser, jag orkar med.  Länge har jag längtat efter att hitta en uppslukande läspassion, att fly in i.

På kö efter de böckerna lägger jag Karin Johannisson och Lena Andersson - tror jag - och mitt eget tema för året kan mycket väl bli kvinnligt.